Rädd för tiden

Det är redan juli. Ibland blir jag rädd. Rädd för allt. Rädd för inget. Det var inte länge sedan jag bytte blad från maj till juni i almanackan, nu fick jag vända igen.

Imorgon är det två veckor sedan jag senast kramade Omma. Och det skrämmer mig. Tiden skrämmer mig, gör mig liten, ensam, distanserar den mig från henne?

Hur ska jag kunna leva ett liv utan henne tillräckligt nära för att kunna ställa de frågor hon alltid hade svar på? Hur ska mitt liv kunna formas utan henne här? Vilken hand ska jag hålla när allt känns svårt?

Att leva. Att existera. Skillnaden som måste få finnas. Att välja att leva.